om tidsbrist
Det är så många prestationer av olika slag i luften just nu. Fåglarna har slutat sjunga och snön som fallit gör det svårt att cykla. Jag tillbringar min tid bredvid den trötta pojken med glasögon och välstruken skjorta i tysta dlen av biblioteket- hans uppgivna andetag är lika tunga som lagboken, nej aldrig har jag hört någon sucka så högt ovanför paragrafer. Han blåser bort pojkluggen ur pannan och jag suckar djupt i sympati. Hans ser mig inte- han har luggen i vägen. Jag tänker sitta där ett tag till. Fram tills dess kan ni spendera eran tid här.
kaffe och hjärtattacker
Jag sitter ensam och dricker alldeles för starkt kaffe. Innehållet i koppen är lika svart som synden men den beska doften är inget som får mig att tveka. Nej jag tycker om den torra eftersmaken av allt som får mitt hjärta att slå några extra slag.
Det regnar ute och jag ser ingen mening i att gå ut, så jag stannar inne och läser Tranströmer. Helst av allt skulle jag vilja ha lite sällskap i form av ett tryggt bröst att luta huvudet mot och någon som rufsar till mitt hår, men istället lutar jag huvudet mot väggen och riskerar en hjärtattack genom att hälla upp mer kaffe i koppen. Mitt hjärta slår för dig, slår nästan sönder mig.
Om lösmustascher och födelsedagsbarn
Så kom dagen på året då vi alla tog tåget tillbaka till Lund. Jag putsade glasögonen och den smutstvätt jag tog med mig till mitt föräldrarhem doftade nu av lavendel och exklusivt sköljmedel.
Allas vår Clara hade ny lägenhet och ytterligare ett år på nacken. Vi firade henne med twisterspel och lösmustascher. Men mest av allt skålade vi för återkomsten och gemenskapen.
Folk satt i sängen, i garderoben och på elementen. Dock utgjorde golvet den störta sittytan och Jeanette hade den snyggaste mustaschen.
Flickorna från Göteborg drack öl på flaska och samtalen gick mest kring bara överkroppar man skulle, borde, har och vill lägga händerna på.
Oskar är gjord för att bli en piptobaksdoftande farfar med mintpastiller i bröstfickan då han klär så bra i mustasch och slips.
I köket stod Albin och Simon och åt salta pinnar, det bjöds på bål och desto fler vinfläckar på golvet, desto fler minnen från kvällen, sa värdinnan och skrattade högt av lycka.
smutsfläckar och fingeravtryck
Jag skrev en gång att endast ofullbordad kärlek kan vara romantisk och jag har inte blivit klokare sedan dess. Nej jag trodde att tonårsromanser skulle dö samtidigt som man blåste ut tjugo ljus på födelsedagstårtan och skrev nya namn i luften med tomtebloss på nyårsnatten. Men precis som imman som faller på fönsterrutorna avslöjar vad jag där ritade i mina andetag för flera år sedan, sitter tumavtryck från tonårspojken kvar i min nacke. Visst finns det fönsterputs, men vad hjälper det mot fingeravtryck? Jag tar ett djupt andetag och med öppna ögon sjunker jag ner under vattenytan i badkaret som doftar lavendel. Under ytan, under huden. Han är fläcken jag har under huden, farligt nära hjärtat.
en fredagskväll i hemstaden
I samma andetag som jag ser honom förnimmer jag (i dallrande lärkans position) hans nakna bröst mot mitt öra och tusen sprickor inga bröstkarameller kan hjälpa eller brustabletter lösa. Jag känner ett hjärtas långsamma, stadiga slag mot min hud och skäms över mitt sparvliknande, sköra hjärta som knappt orkar pumpa blodet ut i fingertopparna - nej här finns ingen värme att hämta!
Av gammal vana för jag mina fingertoppar genom hans hår- men jag undviker ögonen. Han tar ett hårt grepp om min hals och påminner mig om tonårens ofullständiga kärlek. Då rimmade jag hjärta på smärta och fin på kokain, nu rimmar jag kärlek på svek och lek - nej här finns ingen kärlek att hämta!
sommarlängtan
Ett nytt år har börjat och som vanligt räknar jag ner dagarna till sommaren. Våren är en en enda lång längtan efter tidigare mornar och senare nätter. Jag tänker plocka blommor och lägga under kudden under midsommarnatten och i år vet jag vem jag kommer att drömma om.
Ett år i bilder
2011 var ett underbart år. Det fylldes av kyssar, tjejfnitter och djupa funderingar kring livet på våra söndagspromenader- men också storstadens ensamhet, besvikna hjärtan och skilda vägar.
Från januari till april vandrade vi mest längs Seine, köpte macarons för drickspengarna och dansade över broarna till dragspelsmusikantens musik.
I maj kokade Paris i sina egna avgaser. Vi spenderade lediga dagar på gräsmattor i parker runt om i staden. Kisandes mot solen bestämde vi att Paris är staden vi alltid skulle komma tillbaka till, för ingenting är bättre för själen än smulorna från en croissant som samlas i knät, utsikten över eiffeltornet och en sorstadskyss- en hand runt min midja och min ena fot lättar från marken.
Jag flyttade hem till Sverige och gick på djurpark, fick en hand jag håller hårt i (som håller hårt i min!) och vande mig vid skogspromenader i stället för promenader längs broarna.
Vi åkte på semester till södra Frankrike och jag hade saltvatten i håret mest hela tiden och åt de största ostronen jag någonsin sett.
Tillbaka i Sverige grillade vi nästan varje dag.
Och Jonathan lärde mig att dricka öl i stället för rödvin på Bongo.
Vi besökte Johans för deras stora kanelbullar och plockade kantareller för att bota tristessen.
Jag flyttade ner till Lund i augusti för att dricka öl i domkyrkans skugga. Jag fick en ny familj och träffade underbara människor. Vi har redan delat de första folkölen och jag behöver aldrig vara ensam om natten.
Stefan tog mig till Köpenhamn för att rädda mig från nudlarnas bekvämlighet.
Ännu en storstadskyss och min big city love.
Jag fyllde 20 år och åt tårta hela dagen.
I december blev jag brunett för att passa bättre i rött läppstift.
Den sista måltiden i med vännerna i Lund åtnjöts på ett trägolv hos miss D.
Sedan åkte jag hem för att fira jul, dricka glögg och bränna fingrarna på knäcken. Det var världens finaste julafton med snapsar, småkusiner söm badade i julklappspapper och kyssar på dansgolv.
Julgransbarr, Kalle Anka och snapsvisor
Och precis som för tio år sedan, när tomten fortfarande fanns och fred på jorden stod högst upp på önskelistan, vaknade jag först av alla på julaftons morgon för att se det sista avsnittet av julkalendern, tända granen och gömma ytterligare tre mandlar i risgrynsgröten. Efter ett lyckligt slut vaknade resten av familjen och vi åt frukost och satte jingle bells på repeat.
Vi klädde oss fina, knäckte nötter och några av oss tror fortfarande på tomten.
Jag spenderade förmiddagen med att tolka julklappsrim och skaka paketen för att lyssna efter min världsfred och mina nya skor.
Klockan tre dracks det glögg framför Kalle Anka. Barnen spelade angry birds och förstod inte varför hysteriska skratt bröt ut till rutig målarfärg.
På julbordet stod farfars senap, farmors köttbullar och mitt knäckebröd. Jag fick fyra mandlar i gröten.
Vi skålade med julmust och snapsar. Alla har varsin snapsvisa och barnen fick hålla för öronen mest hela tiden.
När tomten hade gått vidare till grannen åt vi tårta med marsipantomtar på och dansade runt granen tills alla blev yra och rösterna försvann. Ingen kunde låten om veckodagarna och enebärssnåret och alla granens barr låg på golvet efter mors lilla kråka.
Johans och jag
Att gå förbi Johans Café i min barndomsstad är som att se in i en helt annan värld. Här är det högt i tak och kaffet nybryggt. Jag ser huvuden som kastas bakåt, tandköttsleenden som breder ut sig och händer som slår emot knäna. Här serveras de största bullarna i hela staden som många gånger ersatt skolbespisningens torra potatisbullar och likaväl som man kan se in, kan man spendera timmar på andra sidan glaset och se ut.
På Johans sitter lugnet i väggarna och vi sitter i de vackra fotöljerna under takkronan. Tänder gnisslar mot varandra, ljudnivån stiger och en kopp slås mot golvet och kaffefläckarna försvinner av sig själva. plötsligt har hela dagen gått. Plötsligt har hela barndomen gått. Vi sitter nog kvar ett tag till och ser ut genom fönstren.
om frukost
Tassandes på tå precis som ballerionorna i Ryssland smyger jag upp ur sängen och in i badrummet där jag kysser min spegelbild. Det är alldeles tyst i huset och solen har inte gått upp än så jag tänder alla husets ljusstakar, virar in mig i filten och ser dagens avsnitt av julkalendern. Sedan går jag tillbaka till sängen och äter frukost. Jag smular sönder knäckebrödet för sakens (charmens!) skull och sopar in smulorna under kudden.
Fredag.
Jag har öppnat alla de fröpåsar mamma har gömt och glömt i skafferiet. Frön man inte visste fanns såsom ekologiska physsillumfrön och russin från bergstoppar i Asien strör jag över filmjölken.
Lördag.
Mitt te är lika svart som kaffe och jag sparar pepparkakorna till kaffet.
Söndag.
Jag tänder fjärde ljuset, pressar apelsiner och biter på en mandel.
Jag tänder fjärde ljuset, pressar apelsiner och biter på en mandel.
¨Måndag.
Jag äter frukost i badet. Utanför fönstret äter småfåglar upp hela talgbollen på mindre än en timma.
Jag kastar ut mina frön ur fönstret. De täcks av snö.
en fredag i bilder
Ännu en förmiddag tillbringades framför datorn med worddokument och analyser av våra rättigheter som människor (jag är ingen människa!). Efter en långpromenad i ett besynnerligt decemberväder, lyssnandes till fontäner, vattenfall och fågelsång, gick jag in i värmen och greps åter av beslutsångest. Att välja mellan glögg och kaffe- mandelskorpor går att doppa i båda.
Jag bestämde mig för att spendera resten av fredagskvällen inomhus då det omöjligt kan vara hälsosamt att utsätta sina fingrar för kylan mer än en gång om dagen. Istället spenderade jag kvällen med att bara göra saker jag tycker om.
Måla ansikten på ägg
Att dricka rödvin och tända ljusen i adventsljusstaken.
att baka hundra knäck och slicka skålen.
att kavla knäckebröd, bränna sig på plåten och be mamma blåsa
samma soffor, Jonathan och jag
Jag och Jonathan går till samma pub, dricker samma öl och sitter i samma utslitna soffor som för flera år sedan. Från de röda sofforna längst in, vars färg numera kommer från utspillt rödvin då tyget är så utslitet och färgen bortsliten, ser vi hur de- som en gång var vi -kammar luggen ner över ena ögat och jublande dansar till Håkan Hellströms låtar. Någon kysser en pojke så ett annat hjärta brister.
Jag och Jonathan ignorerar nostalgin som sitter i väggarna och spenderar kvällen tillsammans med självironi och skrattar åt oss själva. Jag har bakåtkammat hår och mitt hjärta är helt- men jag kan fortfarande alla låtar om den fulaste flickan i världen och mitt gullbergs kaj paradis.
---
coming home for christmas
Jag tog tåget norrut till min barndomsstad där mamma stod med öppna armar och sängen nybäddad. Dels för att hemlängtan var större än saknaden men mest för att tända tredje ljuset i adventsljusstaken och se julkalendern från under samma filt som för 15 år sedan.
Då det blåste så mycket att dörren inte kunde öppnas. Jag fyllde huset med doften av lussekatter och känslan av spröda pepparkakor- utan glasyr.
Jag klistrar kryddor på träbitar som förvandlas till julkort. Jag använder min vackraste handstil och får klister på duken.
Vi dricker glögg och lyssnar till nobelpristagarnas tal. Jag får tårar i ögonen och spiller rödvinsglögg på soffan när TT tar emot sitt pris.
om knäckebrödsgubbar och värmeljus
Lata dagar passerar långsamt förbi och för varje dag sätter jag ett kryss i almanackan. Jag äter frukost till julkalendern och dricker kaffe till soluppgången och för varje kryss jag sätter i almanackan tänder jag ännu ett ljus.
Fröken D. har tillräckligt med bestick och en kastrull som rymmer mycket vatten att koka pasta i. Vi samlas på hennes golv och ångesten över vinfläckarna på golvet skrubbades bort med diskmedel.
Vi samlas på Jacobs stenugnsbageri och jag lämnar över min valfrihet till Jacob- han ger mig en saffrans- och kardemummabulle på en handmålad tallrik. Det hänger knäckebrödsgubbar från taket, kommer julsånger ur högtalarna och tiden går fortare när man har roligt.
