hundratolv

I min barndomsstad är allting alltid precis som förr. Och hos farmor och farfar är jag alltid 6 år, har fingrarna i syltburken, kittlig till tusen och har aldrig rökt hemmarullade cigaretter i källarlokaler, snubblat ner i rännstenen eller fått mitt hjärta krossat. Nej hemma hos farmor och farfar på krushagsgatan är allt som förr. Tapeterna, väggboningarna, musiken, dofterna och våfflor på söndagar. 

Jag sitter på tåget norrut. De småländska skogarna står kvar och grnarna är fortfarande snöbeklädda. 

Jag känner Vätterns kyla i luften och ser kyrktorn. Det känns bra att komma tillbaka, men hem är någon annan stans. Hem är aldrig utan honom.

 

Det är lördagskväll och inte ens rödvin smakar bra längre. Jag har helt tappat smaken- det enda jag har aptit på är hans tunga. Han säger puss innan vi lägger på och jag vet precis hur hans läppar formar sig och hur de känns. Hur de känns mot mina spruckna läppar, min panna, axel, nacke och vintertorra hud.

 

Jag lägger mig raklång på mattan och känner ett tryck över bröstet. Inte är det tyngden av en man; jag är besegrad av oro, ängslan, stress och en tredje klassens förkylning. Jag tänker inte röra mig förrän han öppnar dörren. 

 

Det är svårt att tina efter promenaden utan någons kroppsvärme. 

Vi letade fram passen i byrålådan och åkte till Amsterdam i hopp om att hitta lite värme och storstadskänsla. När vi kom ner såg det ut såhär och vi hade alldeles för lite koftor och tjocka strumpor med oss. Men det fanns broar, de talade ett annat språk vi inte förstod och hade annan valuta, så det kändes helt okej ändå.           Vi sprang mest runt på mysiga små barer och åt bakverk och drack öl. Ett av mina favoritställen lockade in oss med det här i skyltfönstret. Det talades bara franska och borde var så låga att hundar ibland åt upp bakverken.

 

 

Det är lördagskväll och tacokryddorna från tex mex santa maria-påsen hänger kvar i luften. På soffbordet står två godispåsar och hyrfilmen visas på tvn utan någons uppmärksamhet. Skvallrande tandrader skrattar åt minnen från förr, doftljuset (magnolia) brinner för sista gången och någon konstaterar att vi är lediga imorgon, också. Aldrig har jag känt mig så ensam.

 

Det handlar om saknad: känslan av att man har tappat något fast det är hans hand i min som fattas, att frysa trots ångande vatten från duschen, att ständigt känna hunger, köttslig sådan. Det handlar om längtan: att sakta dö utan någons närvaro. 

Söndagar har nog alltid varit min favoritdag (efter fredag). Söndagar handlar om att gå runt i sina dagdrömmar, spilla kaffe på de redan smutsiga lakanen och är man i samma stad som farmor står söndagssteken i ugnen innan frukost. Men aldrig har jag så otåligt väntat på just denna söndagen: första söndagen i februari. Jag har en biljett till Stockholm, tåget har bistrovagn och tänker underhålla mig med SVD:s söndagsbilaga i fem timmar. DEnna söndag ska spenderas hand i hand med mannen med stort M. Vi ska äta semlor och få grädde på näsan, hålla varandras kroppar tätt intill sin egen och krypa in under huden på varandra. Hans nacke värmer mina fingertoppar när jag fryser och jag känner mest såhär. 

Det har bara gått sju dagar sedan jag vaknade i hans armar för första gången, och jag är redan på väg tillbaka. I fyra timmar dricker jag blaskigt kaffe ur en pappersmugg i SJ's bistrovagn, löser samma korsord flera gånger om och enligt dagens horoskop är jag lättmottaglig för sjukdomar och ska inte överskatta min förmåga; han står inför ett viktigt val och ska inte handla på impuls. Jag fyller lungorna med tung andraklassluft och andas ut på fönsterrutan, skriver hans namn i andetaget och konduktören säger att vi nått slutstationen. 

 

Vi vaknar tidigt morgonen därpå. Jag känner hans ögonfransar mot min kind varje gång han blinkar. Småpratar, somnar om och vaknar igen lagom till lunch. Iklädd endast morgonrock ställer jag mig på tå på hans fötter för att nå upp till hans mungipa. Det faller trettio centimeter snö utanför fönstret under tiden vi dricker kaffe i soffan, drar fingrar genom varandras hår, ser en film, känner något, bläddrar i en bok, tar av oss kläderna, dricker påtår och förälskar oss i varandra. 

 

Jag har hans namn i mina andetag. Det finns inget att tillägga.

 

Det var årets sista dag och vi samlades i en lägenhet på södermalm för att fylla glasen med bubblor, puffa på cigarrer och önska varandra ett gott nytt år. Flickorna hade vackra klänningar, nylackerade naglar och högklackade inneskor medan männen var kostymprydda, välkammade och nyrakade; flickornas halsar var parfymerade och männens nackar varma för att tina frusna frökenfingrar. Det serverades kött och rödvin, mellan varje tugga klingade glasen för att nästa år skulle bli bra bättre bäst. För visst har vi haft ett vackert år med rosiga kinder, bultande hjärtan och högljudda skratt, men det har också innehållit brustna förväntningar, gråtsprängda ögon och ensamma nätter. Så vi lovade varandra att vi under 2013 ska hålla hårdare i varandras händer och alltid erbjuda sitt täcke om någon fryser.

 

Det är tio minuter kvar på året och vi springer upp för en backe hand i hand. Det är bråttom nu och jag har högklackat och ömmande fötter. Han bär upp mig och springer upp för backen, upp för berget, till utsikten där stokholms stad samlats för att se himlen i brand. Vi blir barn på nytt och då röda eldslågor slickar horisonten kysser han mig. Jag lyfter ena benet i nittio graders vinkel, tappar balansen och halkar på stenen- han tar emot mig, trycker mig intill sig och nu har jag honom i lungorna. Jag kände varken mina frusna fingrar eller stukade fötter, allt jag kände var hur blodet började pulsera, kinderna rosas och hans tobaksdoftande fingrar längs min kind.

 

2012 blev ett år fyllt av öl med gott sällskap i rätt belysning: lycka! I januari flyttade Clara in i sin lägenhet, så vi hade mustaschfest, drack bål och sa att det här ska bli universums bästa år.            Vi hade tvspelsturnering i bröderna Källströms soffa. Det var blodigt allvar och jag kan fortfarande inte förstå hur jag kunde förlora med min karaktärs motorsågshänder. 

         

 

Vi åt pasta carbonara minst fem dagar i veckan, löste korsord på lördagsmornarna och somnade till true blood på kvällen.

Jag låg vaken hela natten och såg snön falla. Stora vita flingor lade sig som ett täcke över hela staden lagom till julafton. En stjärna föll och jag viskade min önskning ut i natten. När jag vaknade var det julafton - bästa dagen på året. Vi tog sparken till stans bästa pulkabacke och stannade tills vi hade snö innanför kläderna och frostbitna kinder. 

 

Hos mormor bjöds det på de tre K:na som utgör lycka: kaffe, konjak, choklad

 

Syskonkärlek

Jag sitter i en bistrovagn men en deciliter halvljummet kaffe i en pappersmugg framför mig. SJ-personalen har gjort sitt yttersta för lite julbelysning och det bullarna har ersatts av lussekatter som ser något trötta ut, snålt med saffran i år. 

 

loket tar oss genom de småländska skgarna och jag ser hur snöflingorna blir större och större ju högre upp i landet vi kommer. Precis som förra året åker jag hem över jul och jag förväntar mig farfars otaliga snapsvisor, revbensspjäll till frukost och det hårt sanktionerade tomteluvetvånget. Pracis som förra året, som alla åren. Och det brukar ju bli bra. 

Det var tredje advent och då tiden går alldeles för långsamt sista veckan fram till jul, bestämde vi oss för att fira redan nu. Så Diana tog på sig förklädet, blandade äggtoddy och bjöd in familjen till julfirande.